Adjektivböjningen i tyskan spelar en avgörande roll när det gäller att ange substantivets genus, antal och kasus i en mening. Att förstå de olika deklinationsmönstren - svag, stark och blandad - är grundläggande för att behärska tysk grammatik. Låt oss titta på var och en av dessa böjningar och utforska deras funktioner med exempel.
Svag böjning
Svag deklination används när det finns en bestämd artikel, ett possessivt pronomen eller ett demonstrativt pronomen före adjektivet. I svag deklination är ändelserna för adjektiv typiskt -e eller -en, oavsett substantivets genus, numerus eller kasus.
Exempel på svag böjning:
- Der alte Mann (Den gamle mannen)
- Die weiße Katze (Den vita katten)
- Das große Haus (Det stora huset)
- Meine alte Tasche (Min gamla väska)
Stark böjning
Stark deklination uppstår när det inte finns någon föregående artikel, possessivt pronomen eller demonstrativt pronomen. I detta fall får adjektivet olika ändelser beroende på kön, antal och kasus hos det substantiv som det beskriver.
Exempel på stark böjning:
- Ein alter Mann (En gammal man)
- Großer Hund (Stor hund)
- Kleines Kind (litet barn)
- Schönes Auto (Vacker bil)
Blandad böjning
Blandad deklination kombinerar element från både svag och stark deklination. Den används när det finns en obestämd artikel eller ingen artikel alls, men substantivet är plural.
Exempel på blandad deklination:
- Einige alte Männer (Några gamla män)
- Viele kleine Kinder (Många små barn)
- Wenige schöne Häuser (Få vackra hus)
- Keine neuen Autos (Inga nya bilar)